Hällmarkstallskog

Naturtypen förekommer på hällmarker med tunt eller obefintligt jordlager där den skogliga tillväxten är långsam. Träden som växer här brukar man därför kalla senvuxna. Skogen är gles och öppen och domineras av lågvuxna tallar. Markvegetationen utgörs av en mosaik av öppna hällar, risvegetation och småkärr.

Hällmarkstallskogar är relativt vanliga i Stockholm, särskilt i söderförorterna.

Typiska djur och växter

På hällarna: skorplavar, renlavar, ragg- och kvastmossor.

I risvegetationen: tall, ljung, lingon och blåbärsris.

I fuktsvackor: tall, odon, skvattram och vitmossor.

Fåglar: rödstjärt, trädpiplärka och dubbeltrast.

Skyddsvärda arter

Fiskgjuse, dubbeltrast, trädlärka, spillkråka, samt många arter vedlevande insekter. Reliktbock och en rad praktbaggearter är knutna till solbelysta gamla tallar. På diabas eller grönstens-berggrund finns många värdefulla växt- och djurarter även i yngre skogsbestånd.

Den biologiska mångfalden är känslig för fällning av de gamla träden.

Kulturpåverkan

Ofta har hällmarksskogarna använts för husbehovsuttag av timmer.

Värden

På hällmarkerna finns ofta gammal orörd skog, något som annars är mycket ovanligt i närheten av mänsklig bebyggelse. Detta ger hällmarkerna höga naturvärden, främst i form av insekter och fåglar som är knutna till gamla senvuxna träd. På kalkgrund finns en rad skyddsvärda växter både bland mossor, lavar och kärlväxter. Skogstypen hyser också estetiska (ofta fin utsikt, vacker öppen skog), pedagogiska (berggrunden) och sociala värden (strövvänlig skog).

Skötsel

Naturtypen bör lämnas för fri utveckling – inga åtgärder.
Skog i kantzon eller bergfot lämnas orörd.
Om hällmarkerna växer igen med lövsly kan röjning vara aktuellt, enstaka ekplantor kan dock lämnas.