Plantor och fröer
När man anlägger ny vegetation kan man antingen göra den mer parklik eller mer naturlig. Om man strävar efter att gynna biologisk mångfald bör man använda ett så för platsen naturligt växtmaterial som möjlig. Det handlar i stor utsträckning om att se efter hur naturen i det vilda landskapet själv kombinerar växtarterna och sedan härma efter i parkmiljön.
Om man bedömer att en äng som man sköter är lite för artfattig, är det bästa och enklaste sättet att öka artrikedomen att själv skörda frön från ängsväxter i närheten. Sedan sår man ut de skördade fröna i den äng som behöver berikas. Många ängsväxter har svårt att etablera sig i en redan tät grässvål. Om man fläckvis hackar sönder grässvålen lite grand innan man sår ängsfröna, underlättar man ängsfrönas groning.
Flera företag, exempelvis Veg Tech AB och Pratensis AB, har specialiserat sig på växtsammansättningar som påminner om den i naturliga biotoper. Man kan exempelvis köpa olika typer av ängsfröblandningar för att anlägga fuktäng, torräng eller strandäng.
En annan aspekt på valet av växtmaterial är att man skall plantera växter som har så lokalt ursprung som möjligt. Detta är viktigt dels för att plantorna skall vara härdiga, men också för att de skall fungera bra som värdväxter för den biologiska mångfald som finns i området. ”E-plantor” är ett system för klassificering av vedartade växter som har utvecklats de senaste åren i Sverige. E-plantorna är utvalda särskilt för svenska förhållanden via Projekt Svenska Frökällor. Detta innebär att de är härdiga och risken för vinterskador är därför mindre.
