Tid och rum
Tid
För att förstå ett ekosystem, som en skog eller en våtmark, räcker det inte med att studera dessa under några år. Ofta har dessa ekosystem uppkommit och upprätthållits av processer som sträcker sig över tiotals eller hundratals år. Bränder förekommer en gång vart hundrade eller tvåhundrade år men sätter sin prägel på hela skogen under lång tid, medan stormar och insektsangrepp skapar luckor i bestånd oftare än så.
Den naturliga livslängden för många träd är flera hundra år. För många träd tar det också lång tid att utveckla en ved- eller barkstruktur som ger livsförutsättningar för många lavar och vedsvampar med speciella krav. Även många vedinsekter kräver riktigt gamla träd.
En annan process där tiden är en viktig faktor är succession. Succession innebär att ett ekosystem förändras över tid, ofta med en större störning som startpunkt, genom att bland annat artsammansättningen och livsmiljön stegvis byts ut och förändras. Ett exempel på succession är hur vegetationen förändras över tid på en landhöjningskust. I ett naturvårdsperspektiv är ofta vissa successionsstadier, som det råder brist på, mer önskvärda än andra. Exempelvis är igenväxning en typ av succession som vi ofta vill motverka för att öppna gräsmarker och tidiga successionsstadier är mer ovanliga. På ett liknande sätt är många riktigt gamla skogar, sent successionsstadium, ovanliga idag och därför mycket bevarandevärda.
Störningar i form av till exempel brand skapar förutsättningar för att arter som inte är lika konkurrenskraftiga får möjlighet att kolonisera ett område, succesion leder sedan till att allt mer långlivade och konkurrenskraftiga arter tar över. Illustration: Karl Jilg
Rum
Under senare delen av 1900-talet växte också insikten att man endast kan förstå organismsamhällen och populationers långsiktiga överlevnad i ett större rumsligt perspektiv. En art kan inte fortleva långsiktigt i en isolerad habitatfläck (ett begränsat område med lämplig livsmiljö) utan för detta krävs flera habitatfläckar mellan vilka individer kan sprida sig (Se figur nedan). Om arten dör ut i en fläck kan denna då koloniseras från andra habitatfläckar. Även habitatfläckarnas storlek är betydelsefulla då risken för utdöende är större i små habitatfläckar. Inom ekologin kallar man detta för metapopulationsdynamik – att en population (metapopulationen) består av flera lokala delpopulationer (Hanski 1998).
Avståndet mellan habitatfläckar och miljön som finns mellan dem påverkar hur individer i en metapopulation kan sprida sig mellan lokala populationer, tex grodorna som rör sig mellan dammar. Risken för utdöende är större i små habitatfläckar eller habitat med lägre kvalité. Illustration: Karl Jilg
Vad som är en metapopulation eller en lokalpopulation kan variera mycket, framförallt beroende på arternas spridningsförmåga. För en mycket liten art med begränsad spridningsförmåga kan en lokal population finnas på ett träd medan en lokal population för en art med god spridningsförmåga kan finnas i en hel skog.
När man planerar naturvård och naturvårdande skötsel är det alltså viktigt att ta hänsyn till hur olika miljöer är fördelade i ett område eller ett landskap, i förhållande till hur de arter som utnyttjar dessa miljöer har möjlighet att röra sig i landskapet. Det här är en av utgångspunkterna i utvecklingen av begreppet grön infrastruktur.
